Vägen till Alglutt (och hem igen), forts.
Så här skriver Valdemarsviks kommun om Alglutts grotta.
ss
Äntligen var det dags för fika. Notera särskilt det eleganta tricket att låta fotografens skugga vara en central del av bilden.
Vi hade kaffe, saft och kokt korv. Vi kom dock på att såväl bullarna som senap och ketchup stod kvar hemma på diskbänken. Vi lovade oss själva att om vi någonsin hittade hem igen skulle vi äta bullar med ketchup på.
Freddan hittade en sten som på pricken liknande Zelma.
Här ses den från lite annan vinkel.
När vi fikat klart begav vi oss vidare genom trollska skogar.
"Det här kallas resesällskap" sa de när vi gav oss iväg. Tusan heller, man ser bara ryggen av dem.
Här är farmor samt halva farfar och Zelma med stormsteg på väg genom vegetationen.
Så kom vi då ut på lite öppnare mark igen. Det var nog nu som vi bärjade gå vilse.
Behöver jag säga att kartan låg i säkert förvar i botten på ryggsäcken.
Själv var jag övertygad om att vi var i Småland, eftersom vi såg så många stenrösen. En enig opposition hävdade dock att de aldrig passerat Valdemarsviken.
Å så var det dags för "Mandarin-paus". Allt eftersom vi blev allt mer vilsna blev vi allt mer hungriga. Här skiner dock solen med varma strålar ner på oss.
Zelma behövde inga mandariner. Här har hon spårat upp EN MYSTISK VÄG.
Allt var så vackert, om än lite vått här och var. Vi blev mycket förvånade när vi kom ner till Högvedssjön ocgh upptäckte några skridskoåkare på sjön. (Titta noga så ser du dem).
Nä, nu är det så ruskigt spännande så du måste vända blad igen om du vill veta vad som händer sen.