Vägen till Alglutt (och hem igen)

Den 6 januari 2005 bestämde vi oss för att ta en promenad till Alglutts grotta. Vi ska vandra utmed en utmärkt led (Östgötaleden), men visa av erfarenheten tar vi även med oss karta. Vi gick ju vilse senast men nu ska inget sådant kunna hända.

Så här pigga och alerta var vi när vi startade vid pass elva på förmiddagen.

Vi kom snart hemifrån och begav oss in i den vilda naturen.

Först gick Nina och Fredrik i blå jackor, därefter kom farmor i röd jacka följd av Zelma i vit jacka.

Solen sken så där trolskt genom trädens kronor när vi närmast ljudlöst tog oss fram utmed leden.

Vi passerade en mystisk ek, som stått där i ett par tusen år.

Någon, okänt vem, hade för länge sedan stöttat upp en av dess grenar.

Här kommer våra tappra galler, förlåt vandrare, uppför sluttningen vid eken..

Här kan man också se att det gamla ordspråket stämmer:
"Så gammal att det växer mossa på honom".

På det här gänget växte det dock ingen mossa. Här var det full fart och ös till bäng. Även om man just på denna bild tar en rastpaus vid en gammal bautasten. Zelma håller vakt.

Här, vid ett dike, växte en magisk grön växt i solskenet. Vi skyndade raskt vidare.

Farfar täckte vår bakre flank, så att ingen skulle kunna smyga på oss bakifrån. Här rapporterar han "allt lugnt".

Nina och Freddan hittade en pinne som enligt dem liknade en hund. Zelma hade en annan åsikt.

Så var vi dock framme vid Alglutts grotta. Själva öppningen syns vid trädstammen i mitten av bilden.

Nu är det så spännande så du måste klicka här för att gå vidare.